Mina små barnbarn fick en dramatisk start i sina liv. De föddes med akut kejsarsnitt i vecka 25+6. De vägde 880 gram och 925 gram. Vilket jag tolkade som positivt med den lilla kunskap jag hade om extremt prematura barn. Nu vet jag ju att det knappast sitter i vikten om barnen ska överleva eller ej. Flickorna Ductus-opererades när dom var 4 dagar gamla. För läkarna är det en ren rutinoperation, men för oss runt omkring, så var det läskigt.

Jag erbjöd mig att åka till min son och sonhustru för att kunna hjälpa till med något. Dom har ju både lägenhet och djur och blommor och så där. Men icke. Min hjälp behövdes inte. Sonen var snäll och ringde till mig, ofta flera gånger om dagen för att berätta allt som rörde flickorna. Jag kunde alltså följa dom på rejält avstånd. Måste erkänna att det var en mycket orolig tid. Lungorna funkade inte, töserna var kopplade till andningsmaskiner och en massa andra sladdar och dom fick jättehöga doser morfin för smärtlindringen. Mat fick dom i den smalaste, minsta sond jag sett. Och jag har sett en del sonder genom mitt yrke inom vården.

Barnen föddes en sen kväll i Januari. Egentligen skulle dom ha kommit i April. Men ibland gör naturen på ett annat sätt än vad man har tänkt. Dom levde i varsin kuvös den första tiden, för att sedan flyttas över till en slags värmesäng. Jag fick inte komma ner till dom förrän i Februari, när dom lämnat kuvöserna. Det var en grymt lång väntan kan jag säga. Jag fick kort sänt till mig, men det är inte samma sak som att få se dom på riktigt. Jag insåg också att här skulle det komma att bli problematiskt i umgänget med flickorna om dom nu skulle klara sig genom alla svårigheter som väntade dom. Det var en magkänsla jag fick. För jag hade verkligen besöksförbud när dom låg på neonatalavdelningen, men jag vet att sonhustruns anhöriga fick komma dit rätt många gånger. Sonhustrun älskar fb och lade alltid upp bilder på sina otroligt snälla föräldrar som kom på besök hela tiden. Besöken gjorde ju att allt blev lite mer uthärdligt för de oroliga föräldrarna till flickorna. När jag frågade varför jag inte fick komma blev jag anklagad för att vara avundsjuk. Jag tycker inte att jag var avundsjuk, men jag ville verkligen se och träffa mina barnbarn även om det var genom en glasbur. Men visst. Kanske man kan kalla det för avundsjuka. Jag antar att det går bra eftersom det är det jag är, enligt dom.....

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

    För lite över 1 år sedan gjordes en planerad operation på W. Hon hade en knöl bakom näsan, som gjorde att hon andades lite mindre bra. Det blev en noga planerad operation. Den lilla damen har en tendens att vara mycket svårväckt efter narkos...

    Min älskade lilla W är sedan inatt inlagd på sjukhuset. Det började för ett par dagar sedan med att hon fick 40.3 i feber. Med alvedon i kroppen. Sonhustrun skriver ju om allt på sin fb. Så gjorde hon även i detta fall. Jag får ju inte skriv...

  Det här med piller är ingen hit, tycker jag. Dom fungerar inte alltid så som det är tänkt. I alla fall inte i min kropp. Jag måste ringa min vårdcentral och boka en telefontid med min doktor på måndag efter att jag varit på sjukhuset....   J...

  foto: Aftonbladet   På morgonen nu har det varit ett "femtoltal" bilolyckor i halkan runt om i Upplad. Förmodligen ännu fler olyckor på andra hålla också. Det är så sjukt halt idag tydligen. Snälla alla fina ni som ska ut på vägarna idag. Ta...

  foto: Johannes Rousseau   Så är det fredag igen. Vaknar till nederbörd i form av snö. Det är en blöt, tung snö, som lägger sig på våra tak och på marken. Det är inte jättekallt. Jag och dottern bor bakom ett av alla dessa fönster som syns på...