För lite över 1 år sedan gjordes en planerad operation på W. Hon hade en knöl bakom näsan, som gjorde att hon andades lite mindre bra. Det blev en noga planerad operation. Den lilla damen har en tendens att vara mycket svårväckt efter narkos. Den där operationen gick bra. Hon piggnade på sig ovanligt snabbt efter ingreppet och ville ha bubbelvatten efteråt. Vilket hon fick också....

Några dagar senare ringde sonen och verkligen skrämmde slag på mig. W låg redan på operationsbordet när han ringde. W hade blivit dålig hemma och hade kräkts blod och avföring. Det blev en snabb ambulanstransport till sjukhuset. Läkarna valde att öppna flickan direkt. Och det var tur det. Det fanns avföring kvar i tarmen, som inte kommit ut. Troligtvis har avföringen suttit som en propp där sedan prematurtiden. Dom var tvunga att ta bort 30 centimeter av hennes tunntarm. Det är mycket på en så liten kropp som W har....

Hon var inte pigg på att vakna efter narkosen. Hon bara sov. Först låg hon på IVA, sedan flyttades hon till eget rum på vanlig avdelning. Men sov gjorde hon. Föräldrarna fick då lov att hämta tvilling 2, S. När S kom till sin syster, så vaknade hon till riktigt. Och W gick med på att bolla med en ballong. W blev kvar på sjukhuset ett tag och efter några dagar fick hon komma ut en stund i friska luften. W kunde gå, men fick lov att åka vagn eftersom en massa maskiner måste med henne ut. Hon repade sig på ett enastående sätt och var snart sitt vanliga glada jag igen. Hon är en fantastisk kämpe den här tjejen. Det är verkligen inte lätt att vara W i alla lägen. Men hon är en sprudlande glad och positiv unge. Jag älskar henne över allt förstånd. Precis som jag älskar hennes syster också så klart. Men W har sån otur. Hon blir så väldigt sjuk ibland. Hon har ett stort ärr tvärsöver sin lilla mage nu straxt under bröstet.....

Min älskade lilla W är sedan inatt inlagd på sjukhuset. Det började för ett par dagar sedan med att hon fick 40.3 i feber. Med alvedon i kroppen. Sonhustrun skriver ju om allt på sin fb. Så gjorde hon även i detta fall. Jag får ju inte skriva något till henne och sonen, men min dotter skrev ett svar. Hon skrev att det kanske kunde vara läge att fara in till sjukhuset med barnet. Sohustrun svarade då att det var inte nödvändigt.....

I natt fick jag ett sms från sonhustrun. Iltransport till sjukhus, för barnet kunde inte syresätta sig. Dubbelsidig öroninflammation till det. Och influensa. Som det extremt prematura barn hon är, lilla W, med inte fullt fungerande lungor, så kunde hon knappt andas och definitivt inte syresätta sig. Ja, barnet blev ju inlagt naturligtvis. Kanske hade det varit läge att åka in med tösen redan när febern inte gick att få ner....

Jag är i alla fall otroligt tacksam att sonhustrun kontaktade mig och berättade hur det är. W har varit dödens sjuk förut. Hon kan bli det ibland. Det är så fruktansvärt att inte kunna göra något. Man sitter här och bara väntar på ett förhoppningsvis bra besked. Tiden går sakta och timmarna känns dubbelt så långa när det är så här. Vår lilla W. Vi alla älskar henne så mycket. Hon har de flesta av sina gener från min/vår gren av familjen. Hon är en fantastisk unge. En liten kämpe utan dess like. Senast hon blev så här sjuk, slutade det med akutoperation och att läkarna var tvungna att ta bort 30 centimeter av hennes tunntarm. Så jag blir väldigt orolig när W blir sjuk.....

Det här med piller är ingen hit, tycker jag. Dom fungerar inte alltid så som det är tänkt. I alla fall inte i min kropp. Jag måste ringa min vårdcentral och boka en telefontid med min doktor på måndag efter att jag varit på sjukhuset....

Jag har ju en bedrövlig sömnproblematik. Jag har Insomnia, vilket betyder att jag inte blir trött. Jag har också sömnapné, vilket gör att jag slutar andas under längre perioder under sovandet. Detta har man hjälp mig lösa på två sätt. Jag har insomningstablett för insomnia. Och så har jag en c-pap som pumpar in luft i mig när jag väl har somnat. Jag har efter många år äntligen accepterat att jag måste ha läkemedelshjälp för att kunna sova. Likaså med maskinerna. (Får hem en annan maskin mellan varven också). Men så har jag ju den här förbannade nervvärken också, som jag får dras med....

Det har visat sig att jag har mycket svårt att tåla läkemedel av olika slag. Jag har fått testa flera syntetiska morfinpreparat. Och jag blir verkligen dödens sjuk av den typen av medicin. Jag har fått andningsbesvär av en sort. Av en annan fick hjärtat spunk och jag hamnade på sjukhuset under en del dramatik. Av en sort så blir jag inte enbart såsig i huvudet utan jag kräks hela tiden också. Ja, så där håller det på. Nu har jag ätit alvedon då det senaste halvåret. Jag blir inte sjuk av paracetamol, men den lindrar inte värken något vidare....

Så fick jag komma till smärtkliniken på vårt fina universitetssjukhus. Och där visste man på råd. Jag skulle börja med något som heter Lyrica. Jojomensann. Den medicinen skulle nog inte alls ge mig några biverkningar, för den kan man äta i riktigt höga doser. Fick det utskrivet och började med en rätt låg dos. Smärtlindringen har uteblivit. Men jag mår mycket sämre psykiskt. Jag känner mig ledsen och som att ingenting är roligt. Jag orkar liksom inte få igång mig själv. Men det värsta är att jag blir inte trött så jag kan somna. Jag tar min insomningstablett som vanligt och det händer absolut ingeting. Jag måste alltså ÖKA dosen på sömnmedlet, vilket jag inte alls vill göra. Men det är enda sättet att få sova några timma i alla fall....

Nu håller jag på att trappa bort den där lyrican. Har ringt v-centralen redan ett par gånger, men min doktor har inte varit där. Så därför får jag nu vänta tills efter helgen och hoppas att jag får fatt på honom. För det här blev verkligen inget bra. Fy fasiken för piller. Dom är inte till någon hjälp alls ibland. Men nu räknar jag att jag ska må bättre inuti när jag fått bort den där lyrican i alla fall. Och att sömnen kommer att bete sig som vanligt igen om ett tag. Det är nämligen inte alls okej att dubblera nattmedicinen, enligt mig.....

foto: Aftonbladet

På morgonen nu har det varit ett "femtoltal" bilolyckor i halkan runt om i Upplad. Förmodligen ännu fler olyckor på andra hålla också. Det är så sjukt halt idag tydligen. Snälla alla fina ni som ska ut på vägarna idag. Ta det så lugnt ni kan. Tro mig, ni vill inte krocka eller köra på mitträcken eller volta av vägen. Ta det lugnt eller låt bilen stå om det är möjligt. Var rädda om er alla därute.....

foto: Johannes Rousseau

Så är det fredag igen. Vaknar till nederbörd i form av snö. Det är en blöt, tung snö, som lägger sig på våra tak och på marken. Det är inte jättekallt. Jag och dottern bor bakom ett av alla dessa fönster som syns på bilden. Vår modiga fotograf Johannes är den som varit tuff nog att ge sig upp på ett av taken. Själv lider jag av svindel och håller på att svimma bara av att stå på en stol.

Jag har inget speciellt inbokat för dagen. Ska försöka komma mig iväg för att handla lite. Det är inget livsviktigt. Det är det berömda fredagsmyset som ska införskaffas i sådana fall. Det kan jag också klara mig utan. Men det är ju mello imorgon. Och då måste man ju ha något gott att stoppa i munnen. Mello är ju så barnsligt roligt, i mitt tycke. Förra veckan gick ju den jag höll tummarna för vidare direkt till finalen. Jag har inte hört någon av veckans bidrag i förväg, så det är spännande värre. Ja, jag vet att jag är barnslig. Men vad gör väl det? Någon måste ju vara det också.

Har radion på. Där säger dom att en gammal biograf, Fyrisbiografen, ska visa klassikern "Borta med vinden" nu på "alla hjärtans dag". Minns att jag såg den med en kompis när jag var 14-15 år. Vill minnas att det är en riktigt romantisk rulle. Och jag minns att den är lång. Dottern har svårt för bio. Hon är sjukt ljudöverkänslig. Jag ska i alla fall höra med henne om hon vill gå på bio. Hon har hörselkåpor som hon använder flitigt för att klara sin vardag. Men jag vet att bio är svårt för henne.

Ytterligare ett favoritkort på tvillingarna. Här är det då S som sitter överst och W straxt nedanför. S har intensivt blå ögon. Som safirer. W är lika brunögd som sin far och mig. S har smålockigt här och W har absolut spikrakt här. Dom är väldigt olika varandra även till sättet. Dom är helt underbara båda två, fast på olika sätt då. Jag älskar dom och dom bor för alltid i mitt hjärta....

Det här är en av mina absoluta favoritbilder på tvillingarna. Dom växte på sig bra. Inte problemfritt dock. Det är W till vänster och S till höger. Dom kom att bli vana att fara till sjukhuset mellan varven. S fick något fel med en njure. Den växte inte som den skulle, så den var liten. Den orsakade problem med urinen för henne. men tålmodiga var dessa töser. Oavsett vad dom råkade ut för. Dom är väl härdade av den tuffa start dom fick i sina liv. Jag har verkligen kommit att tokälska dessa små troll. Dom är helt bedårande och mitt hjärta blir alldeles varmt bara av tanken på dom.....  

Första promenaden skedde i Halmstad. I lånad vagn med syrgastuber hängade bakom flickorna. Det är tvilling 1, W till vänster och tvilling 2, S, till höger. Det var nog skönt för dom att få komma ut i friska luften ibland.....

Men mest sov dom. Alltid tillsammans. Dom hade c-pap ett bra tag, dock inte på just den här bilden....

Blöjorna ser groteskt stora ut på små kroppar. Men sanningen är att blöjorna är i storlek med en pappersnäsduk.

Här är deras blöjor invid en vanlig snusdosa. Tänk så smått allt var till töserna....

Här har flickorna äntligen kommit hem. Det är W till vänster och S till höger. Våra yttepytte små sagogryn hade växt till sig en del.....