Ytterligare ett favoritkort på tvillingarna. Här är det då S som sitter överst och W straxt nedanför. S har intensivt blå ögon. Som safirer. W är lika brunögd som sin far och mig. S har smålockigt här och W har absolut spikrakt här. Dom är väldigt olika varandra även till sättet. Dom är helt underbara båda två, fast på olika sätt då. Jag älskar dom och dom bor för alltid i mitt hjärta....

Det här är en av mina absoluta favoritbilder på tvillingarna. Dom växte på sig bra. Inte problemfritt dock. Det är W till vänster och S till höger. Dom kom att bli vana att fara till sjukhuset mellan varven. S fick något fel med en njure. Den växte inte som den skulle, så den var liten. Den orsakade problem med urinen för henne. men tålmodiga var dessa töser. Oavsett vad dom råkade ut för. Dom är väl härdade av den tuffa start dom fick i sina liv. Jag har verkligen kommit att tokälska dessa små troll. Dom är helt bedårande och mitt hjärta blir alldeles varmt bara av tanken på dom.....  

Första promenaden skedde i Halmstad. I lånad vagn med syrgastuber hängade bakom flickorna. Det är tvilling 1, W till vänster och tvilling 2, S, till höger. Det var nog skönt för dom att få komma ut i friska luften ibland.....

Men mest sov dom. Alltid tillsammans. Dom hade c-pap ett bra tag, dock inte på just den här bilden....

Blöjorna ser groteskt stora ut på små kroppar. Men sanningen är att blöjorna är i storlek med en pappersnäsduk.

Här är deras blöjor invid en vanlig snusdosa. Tänk så smått allt var till töserna....

Här har flickorna äntligen kommit hem. Det är W till vänster och S till höger. Våra yttepytte små sagogryn hade växt till sig en del.....

Är förvisad till att inte synas och höras. Dotterns boendestödjare är här på sitt veckobesök. Lite jobbigt är det eftersom vi inte har så värst många dörrar i vår lägenehet. Det är svårt att göra sig osynlig. När allt är okej i livet, så brukar jag gå ut. Det finns liksom ingen anledning att sitta här och låtsas som att man inte finns. Men just nu mår jag inget vidare och då har jag svårt att vara social...

Jag har dock funderat på en sak, som jag förstår är extremt provocerande för många med NPF-diagnoser. Hela tiden får man som anhörig sig ipräntat att hänsyn ska tas till den som har NPF. Hela hemmet och alla sociala situationer/aktiviteter ska anpassas till den som har NPF. En med NPF ska inte ens behöva försöka att kanske, eventuellt kunna anpassa sig till något. Har ju levt med detta under rätt många år nu. Och en sak är säker. Ibland blir jag så trött på att jag alltid, alltid, i alla lägen, ska vara tvungen att hela tiden anpassa mig till NPF. När ska jag, som anhörig, få balla ur? När ska jag få tid för återhämtning? Ta en fika med en kompis? Gå ensam ner på stan? Åka bort? Denna lyx. Att kunna resa bort en dag eller två. Nej, se det går inte eftersom min dotter bor hemma. Jag kan inte lämna henne ensam på det viset. (Hon är 23 år, fall någon missat det). Alltså, när ska vi anhöriga till NPF få våra behov tillgodosedda? För vi anhöriga är bara människor. Vi är inga maskiner.

Jag tycker att det är jobbigt nu när jag ska tvingas vänja mig att vara utan mina barnbarn. Och jag är fysiskt trött på grund av den förbaskade nervskadan jag har. Jag känner mig stressad eftersom jag vet att jag måste opereras minst en gång om jag ska ha en sportslig chans att bli bättre. Och var ska jag göra av dottern då? Och vem ska fixa allt vardagsbestyr hemma när min hand/arm är i obrukbart skick? För ställa krav på en med NPF är ju helt uteslutet om man får tro alla experter på habiliteringen. Nähä...och när jag brakar igenom, vad händer med dottern då?????? För jag är rädd att det inte längre handlar OM jag brakar, utan om NÄR....

Så nu har jag gnälltoch klagat färdigt. Tack för att just du läste......