Min syster var den som skulle skjutsa mig till sjukhuset i Göteborg. Flickorna låg på neonatalavdelningen där, men skulle komma att tillbringa de kommande månaderna på sjukhuset i Halmstad. När avresedagen kom var vädrets makter inte på vår sida. Det var det årets värsta snöstorm. Men vi puttrade iväg i så där 40-50 km/tim. Snön yrde så man såg inte vägkanterna. Efter flera timma kom vi till Västerås där vi stannade, dels för att äta något och dels för att se om vädret möjligtvis skulle kunna bli bättre. Det tog oss hela dagen och kvällen att åka de 55 milen.

Vi fick sova hemma hos sonen och sonhustrun. Lite som på nåder så där. Sonhustrun var på ett rysligt humör när hon kom hem från neo. Vi var jättehungriga, men vi blev inte bjudna på något. Sonhustrun gjorde varma mackor till sig själv och sonen, men vi fick snällt titta på medans dom åt. Min syster såg ut att kunna explodera när som helst, men jag sparkade henne hårt på benet, så hon höll tyst.

Dagen efter var vädret betydligt bättre och vi for in till sjukhuset. Där blev det genast problem då sonhustrun ansåg att min syster inte skulle få gå med in i rummet där flickorna låg. För första gången sedan vi kom, höjde sonen sin röst lite grann. Min syster är sonens Gudmor, hon hade kört i en jävla snöstorm och dessutom såg personalen inget hinder till att min syster följde med in och tittade på barnen. Vi fick 10 minuter inne i rummet.

Herregud så små dom var i verkligheten. Det var helt galet. Jag lade min handflata övanför det större barnet och då doldes hon helt. Kortet är taget då, så man ser hur inlindade dom är i både tyg och sladdar och slangar. På bilden ligger flickorna i en värmesäng. Jag tänkte att de små barnen kanske faktiskt inte skulle klara sig. När sonen skulle göra ren rumpan på dom användes små topsar. Det säger en del om hur små dom var. Trots det så var dom de vackraste barn jag hade sett. Bara så otroligt små....

Vi styrde kosan mot vår hemstad tidigt morgonen efter. För vi fick inga mer besök på sjukhuset. Sonhustruns familj skulle dit och då fick vi ge oss, för annars hade det blivit för mycket för barnen. Jag tycker att vi som hade så långt att åka, kunde ha fått 10 minuter till när vi ändå var där, men det var inte ens tänkbart för sonhustrun. Och sonen sade inte emot. Jo, jag visste nog redan då att jag aldrig skulle få möjlighet till att vara farmor, så som man vill vara. Så närvarande som det bara går......

Mina små barnbarn fick en dramatisk start i sina liv. De föddes med akut kejsarsnitt i vecka 25+6. De vägde 880 gram och 925 gram. Vilket jag tolkade som positivt med den lilla kunskap jag hade om extremt prematura barn. Nu vet jag ju att det knappast sitter i vikten om barnen ska överleva eller ej. Flickorna Ductus-opererades när dom var 4 dagar gamla. För läkarna är det en ren rutinoperation, men för oss runt omkring, så var det läskigt.

Jag erbjöd mig att åka till min son och sonhustru för att kunna hjälpa till med något. Dom har ju både lägenhet och djur och blommor och så där. Men icke. Min hjälp behövdes inte. Sonen var snäll och ringde till mig, ofta flera gånger om dagen för att berätta allt som rörde flickorna. Jag kunde alltså följa dom på rejält avstånd. Måste erkänna att det var en mycket orolig tid. Lungorna funkade inte, töserna var kopplade till andningsmaskiner och en massa andra sladdar och dom fick jättehöga doser morfin för smärtlindringen. Mat fick dom i den smalaste, minsta sond jag sett. Och jag har sett en del sonder genom mitt yrke inom vården.

Barnen föddes en sen kväll i Januari. Egentligen skulle dom ha kommit i April. Men ibland gör naturen på ett annat sätt än vad man har tänkt. Dom levde i varsin kuvös den första tiden, för att sedan flyttas över till en slags värmesäng. Jag fick inte komma ner till dom förrän i Februari, när dom lämnat kuvöserna. Det var en grymt lång väntan kan jag säga. Jag fick kort sänt till mig, men det är inte samma sak som att få se dom på riktigt. Jag insåg också att här skulle det komma att bli problematiskt i umgänget med flickorna om dom nu skulle klara sig genom alla svårigheter som väntade dom. Det var en magkänsla jag fick. För jag hade verkligen besöksförbud när dom låg på neonatalavdelningen, men jag vet att sonhustruns anhöriga fick komma dit rätt många gånger. Sonhustrun älskar fb och lade alltid upp bilder på sina otroligt snälla föräldrar som kom på besök hela tiden. Besöken gjorde ju att allt blev lite mer uthärdligt för de oroliga föräldrarna till flickorna. När jag frågade varför jag inte fick komma blev jag anklagad för att vara avundsjuk. Jag tycker inte att jag var avundsjuk, men jag ville verkligen se och träffa mina barnbarn även om det var genom en glasbur. Men visst. Kanske man kan kalla det för avundsjuka. Jag antar att det går bra eftersom det är det jag är, enligt dom.....

Så är det söndag. Vilodag för vissa. Sov till och från. Det är okej det med. Jag känner mig dock inte riktigt utvilad. Jag har en sån där c-pap, som ska hjälpa mig att andas under natten. Den är rätt bra. Den gör skillnad. Istället för att sova bara ett par timmar, så kan jag nu sova mellan 4 och 5 timmmar. Inte i ett streck, men totalt.

Har inga särskilda planer för dagen idag. Kommer nog att skriva lite mer i min bok. Jag håller inte på med någon roman eller så. Inte ens en novell ska det bli. Jag skriver en bok med fakta. Det låter nog lite tråkigt, men det är inte det. Jag skriver om barnbarns rättigheter att få träffa och umgås med sina mor-och farföräldrar och andra nära anhöriga. Det finns idag flera tusen barn som inte får träffa sina andra anhöriga än mamma och pappa. Att det finns barn som förlorar kontakten med någon av sina föräldrar vid till exempel skilsmässa vet de flesta redan. Vilket är för jävligt. Barn har rätt till båda sina föräldrar, så långt det är möjligt. (Här räknas INTE missbruk och våld in i frågan). Men så har vi problemet där barnen hindras från att umgås med mor-och farföräldrar också.

Det finns flera anledningar till att umgänget med den äldre generationen avbryts. Även här spelar skilsmässa in. Det kan också vara så att ena föräldern avlider och kontakten med den avlidnes anhöriga upphör. Det kan finnas någon typ avkonflikt. Ibland inte värre än att det skulle kunna ordnas upp. Konflikter kan uppstå mellan människor, men det är väldigt bra om dessa kan lösas. Inte minst för barnens skull då. Barnen har ofta haft en god relation till de äldre, när de äldre plötsligt utesluts ur gemenskapen och familjen. Hur bra mår barnen när en älskad mormor/morfar försvinner? Vad svarar föräldrarna när barnen tjatar efter farmor/farfar?

Det finns otroligt mycket skam och skuld i den här frågan. Få är det som öppet vågar eller vill berätta att dom inte får träffa sina barnbarn. "Alla andra" umgås ju med sina barnbarn, är barnvakt, leker med barnen, sitter barnvakt med mera. Och så har vi alla dessa tusentals mor-farföräldrar som aldrig får göra det. Det är ett par tusen som vi känner till. Mörkertalet är det ingen som vet säkert. Men det är förmodligen väldigt mycket större. Det är det här jag skriver om. Jag har även uppvaktat regeringen med frågan, då lagstiftningen i och för sig är rätt bra utformad i frågan. Men det är ytterst få fall som tas upp av socialförvaltningarna, fast lagen uttryckligen säger att förfarandet ska vara så. Socialförvaltningarna ska INGRIPA står det. Men detta görs alltså inte.

Det man också ska komma ihåg är att lagen är formad utifrån barnets bästa och utifrån vad barnet vill. Vilket inte borde vara något konstigt. De flesta barnbarn tycker mycket om sina äldre släktningar. Men inte så sällan talar föräldrarna illa om sina föräldrar. Inte så sällan kastas presenter och brev till barnbarnen i soporna då föräldrarna inte vill ha kontakt med sina föräldrar. Alltså ska barnen inte ha det heller. Ja, det är en riktig soppa det där många gånger. Detta måste man i alla fall försöka ändra på. Frågan måste lyftas. Som vuxen måste man också agera vuxet och moget. Man kan inte älska alla här i världen. Inte ens sina föräldrar. Jag gillar inte min mamma så värst. Hon fick ändå träffa mina barn (Fick därför att båda mina barn idag är vuxna och numera väljer själva). Man får bita ihop helt enkelt, så långt som det är möjligt. Ingen har rätt att plocka av sina barn deras rötter. Ingen ska stå emellan kärleken mellan generationerna. Och återigen påpekar jag att självklart är läget ett helt annat i dom fall där droger och våld/övergrepp förekommer. Där ska naturligtvis barnen skyddas.