Min syster var den som skulle skjutsa mig till sjukhuset i Göteborg. Flickorna låg på neonatalavdelningen där, men skulle komma att tillbringa de kommande månaderna på sjukhuset i Halmstad. När avresedagen kom var vädrets makter inte på vår sida. Det var det årets värsta snöstorm. Men vi puttrade iväg i så där 40-50 km/tim. Snön yrde så man såg inte vägkanterna. Efter flera timma kom vi till Västerås där vi stannade, dels för att äta något och dels för att se om vädret möjligtvis skulle kunna bli bättre. Det tog oss hela dagen och kvällen att åka de 55 milen.

Vi fick sova hemma hos sonen och sonhustrun. Lite som på nåder så där. Sonhustrun var på ett rysligt humör när hon kom hem från neo. Vi var jättehungriga, men vi blev inte bjudna på något. Sonhustrun gjorde varma mackor till sig själv och sonen, men vi fick snällt titta på medans dom åt. Min syster såg ut att kunna explodera när som helst, men jag sparkade henne hårt på benet, så hon höll tyst.

Dagen efter var vädret betydligt bättre och vi for in till sjukhuset. Där blev det genast problem då sonhustrun ansåg att min syster inte skulle få gå med in i rummet där flickorna låg. För första gången sedan vi kom, höjde sonen sin röst lite grann. Min syster är sonens Gudmor, hon hade kört i en jävla snöstorm och dessutom såg personalen inget hinder till att min syster följde med in och tittade på barnen. Vi fick 10 minuter inne i rummet.

Herregud så små dom var i verkligheten. Det var helt galet. Jag lade min handflata övanför det större barnet och då doldes hon helt. Kortet är taget då, så man ser hur inlindade dom är i både tyg och sladdar och slangar. På bilden ligger flickorna i en värmesäng. Jag tänkte att de små barnen kanske faktiskt inte skulle klara sig. När sonen skulle göra ren rumpan på dom användes små topsar. Det säger en del om hur små dom var. Trots det så var dom de vackraste barn jag hade sett. Bara så otroligt små....

Vi styrde kosan mot vår hemstad tidigt morgonen efter. För vi fick inga mer besök på sjukhuset. Sonhustruns familj skulle dit och då fick vi ge oss, för annars hade det blivit för mycket för barnen. Jag tycker att vi som hade så långt att åka, kunde ha fått 10 minuter till när vi ändå var där, men det var inte ens tänkbart för sonhustrun. Och sonen sade inte emot. Jo, jag visste nog redan då att jag aldrig skulle få möjlighet till att vara farmor, så som man vill vara. Så närvarande som det bara går......

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

    För lite över 1 år sedan gjordes en planerad operation på W. Hon hade en knöl bakom näsan, som gjorde att hon andades lite mindre bra. Det blev en noga planerad operation. Den lilla damen har en tendens att vara mycket svårväckt efter narkos...

    Min älskade lilla W är sedan inatt inlagd på sjukhuset. Det började för ett par dagar sedan med att hon fick 40.3 i feber. Med alvedon i kroppen. Sonhustrun skriver ju om allt på sin fb. Så gjorde hon även i detta fall. Jag får ju inte skriv...

  Det här med piller är ingen hit, tycker jag. Dom fungerar inte alltid så som det är tänkt. I alla fall inte i min kropp. Jag måste ringa min vårdcentral och boka en telefontid med min doktor på måndag efter att jag varit på sjukhuset....   J...

  foto: Aftonbladet   På morgonen nu har det varit ett "femtoltal" bilolyckor i halkan runt om i Upplad. Förmodligen ännu fler olyckor på andra hålla också. Det är så sjukt halt idag tydligen. Snälla alla fina ni som ska ut på vägarna idag. Ta...

  foto: Johannes Rousseau   Så är det fredag igen. Vaknar till nederbörd i form av snö. Det är en blöt, tung snö, som lägger sig på våra tak och på marken. Det är inte jättekallt. Jag och dottern bor bakom ett av alla dessa fönster som syns på...