Jag är medlem i flera grupper på fb. Bland annat en grupp som är tänkt att skapa lite livskvalitet eller nåt ditåt. Det är oftast en mycket trevlig grupp. Många fina bilder som man bara älskar. Eller det var så. Förut. Nu har något hänt med gruppen. Eller med bilderna. För nu är det mest bilder på skribenterna. Jodå. Oftast ser man skribenterna i alla fall genom profilbilderna. Men det räcker liksom inte med profilbilder. Nu är 9 av 10 bilder rena porträttfoton. Och så ska alla beundra varandra. Man vet ingen hejd på hur man ska överträffa varandra i sina försök att bekräfta den vars foto man har på näthinnan för stunden.

Jag har verkligen inget problem med att bekräfta en annan människa. Men jag blir lite fundersam när utseendet blir så viktigt för denna bekräftelse. För mig är det ingen konst att bekräfta en människa när han/hon har gjort något bra. Eller något snällt. Jag kan i och för sig bekräfta en människa för dennes skönhets skull också om så skulle vara. Men så tänker jag också att det är lite sorgligt att utseendet, skalet, är det som räknas. För jag ser ju att dom som betraktas som "vackra" får hundratals "likes". Och så ser man nästa bild, som kanske då visar en trött något överviktig person som kanske inte är filmstjärnevacker i sitt skal...ja då blir det inte så många "likes". Det är för mig inte att bekräfta en annan människa.

Hur har det blivit mellan oss människor? Vi sitter bakom en skärm och bedömer andra utifrån en bild. Vi hejjar på dom med vackra skal och dom som är mindre vackra bläddrar vi förbi. En med mindre vackert skal har kanske en insida som är fantastiskt underbar. Den med det vackraste skalet kanske är en riktig skitstövel. Ja, ni fattar vad jag menar. Och dessutom låter man sig bedömas av människor som man inte har en susning om vilka dom är. Jag kanske är konstigt funtad, men jag fattar inte riktigt detta fenomen. Jo, visst ska vi bekräfta andra människor. Gärna och ofta. Men för att bekräftelsen ska bli ärlig så bör man kanske veta lite mer om den man ska bekräfta.

Jag har två barnbarn, tvillingar. Det är två helt underbara flickor, som nu hunnit fylla 4 år. Tyvärr bor dom geografiskt långt ifrån mig. Har försökt med alla medel att ändå vara en närvarande farmor. För det är farmor jag är. Som farmor är man inte riktigt lika högt rankad som mormor. I alla fall inte i vår familj. Ett mycket tråkigt faktum. Flickorna är i alla fall det käraste jag har numera. Dom är speciella. Dom är extremt prematura. Dom föddes 3 månader för tidigt. Om det kommer jag troligtvis att skriva mer om en annan gång.

Jag saknar tjejerna väldigt mycket. Helst skulle jag vilja prata med dom lite varje dag. Men deras föräldrar gillar inte tanken på det, så det får bli när det blir. Men saknaden finns där mest hela tiden. Dom är så söta. Inga hjärnskador har dom, som annars är vanligt hos barn födda i vecka 25. Det verkar inte vara fel på syn och hörsel heller. Tvärtom, så har dom utvecklats över all förväntan. Är en sjukt stolt farmor kan jag säga. Jag älskar dom i hela mitt hjärta.....

Fredag morgon. Många räknar timmarna till helg nu. Jag gör det också. Fast för mig är det egentligen ingen skillnad mellan vardag och helg. Har varit sjukskriven i snart 1 år. Inte roligt precis. Kroppen skriker av smärta, vilket gör det omöjligt att arbeta. Jag har nervsmärta. Inget vidare. Jag ska äntligen få komma till neurologen snart. Ska väl opereras lite om jag förstått rätt.

Det är faktiskt flera år sedan jag blev sjuk. Jag hade då en läkare, som inte tog det här på allvar. Hon skrev ut snärtstillande och sjukskrev mig, men hon ville inte alls medverka till att ta reda på vad som verkligen felades i min kropp. Inga remisser skulle skickas någonstans. Hon menade att jag nog inbillade mig alltihop. Jag har haft ett par traumatiska upplevelser i mitt liv, så därför kan det bli så att man inbillar sig smärta, sa hon.

Efter några år hos den doktorn kände jag att jag fått nog av att gå som en idiot och inbilla mig saker. Bytte helt enkelt läkare och då började det hända saker. Har varit på MRT, på smärtkliniken och om två veckor väntar neurokliniken och så ska jag till ortopeden eftersom jag fått besvärligasnedställningar i en axel och skuldra. Skuldran är stor, svullen och blålila. Och den gör ont. Det har visat sig att jag har nerver i kläm mellan 5-6 och 6-7 kotan i nacken, nerver i kläm under ena axeln, nervskador i ena handen och eventuellt även i armbågen. Är läkemedelskänslig, så det är svårt med smärtstillande läkemedel. Magen har ballat ur.

Jag har redan bestämt mig för hur jag ska göra med min gamla doktor. När alla undersökningar och operationer är avklarade så ska jag plocka ut alla journaler från båda läkarstationerna. Sedan ska IVO få ta över. Den gamla doktorn har fått mig att lida och ha mer än ont flera år helt i onödan. Hela mitt liv påverkas negativt av det här. Att ovanpå allt inte bli trodd är helt oförsvarligt.

Jag känner stort hopp inför framtiden. Jag vill verkligen att smärtan ska bli hanterbar, vilken den inte är nu. Min nya doktor är så hjälpsam på alla vis. Det betyder så mycket vad man har för läkare. Jag tror att jag ska opereras i handen först. Den är den lättaste att åtgärda för kirurgerna. Mindre praktiskt för mig, men jag gör vad som helst för att bli bättre.

Sömnen blir så lidande när man vaknar varje gång man rör sig i sängen, så jag ska nog försöka sova en stund till. Jag är så fruktansvårt trött hela tiden. Smärtan tär på krafterna. Men till alla er som vaknat önskar jag en trevlig fredag. Gör det bästa av er dag. Skratta åt något roligt, lär er något ni inte kunde igår. Lev livet. Och var rädda om er.