Ja, så är mellocirkusen igång igen. Jag är nog den barnsligaste tanten som finns när det gäller mello. Jag verkligen älskar detta spektakel. Kvällens startfält var rätt okej i mitt tycke. Utom Ace Wilder, för jag gillade inte hennes låt. Den förra låten hon tävlade med var mycket bättre. Men strunt samma. Jag höll tummarna för Robin Bengtsson. Tycker han hade en riktigt bra låt. Trallvänligast var dock Samir och Victor. Och så var det ju det här med Anna Book och hennes diskade låt. För mig gjorde det inget att den diskades, för den var kvällens lågskott, tycker jag. Den kändes riktigt omodern och gammal. Dansbandspop. Nu har jag i och för sig inget emot dansband heller. Jag är en dansloppa när värken inte sätter stopp för det. Bugg är det som gäller, så dansband är helt okej annars. Fast det är klart. Vad gäller min favorit ikväll, så var det nog lite Robbie Williams-varning på den låten. Men det var miin favorit i alla fall. Och snart är det lördag igen och en ny deltävling ska avgöras....

Dottern sitter och pluggar och jag försöker komma någon vart med min bok. Vovven finner våra sysslor fullständigt meningslösa och tråkiga. Så vi bestämde oss för en paus. Grannbarnen har fixat kaffeförsäljning utomhus idag. Så vi valde att gå till tjejerna för att köpa lite fika. Dom sålde även flera sorters hembakat bröd. Det är ett trevligt initiativ av barnen, tycker jag. Och det blev verkligen en rolig och faktiskt en nostalgisk fikastund för mig. Det kom flera kaffegäster medans vi var där. Bland annat min gamla ungdomsledare. Vi har inte setts på så där en 40 år i rappet. Det var verkligen kul att springa på honom så där helt plötsligt. Vi delar många roliga minnen både av händelser och människor. Men nog känner  jag att det växer en del mossa på mig just nu. 40 år är ju ett  helt långt liv. Jag tycker inte alls att det ar så länge sedan jag var tonåring. Vad fort tiden har gått och så mycket som har hänt. För det händer otroligt mycket på 40 år.....

Min helt underbara dotter har Aspergers Syndrom med inslag av ADHD, autism och ångest. Hon bor fortfarande hemma hos mig, trots att hon hunnit bli 23 år. Hon är beviljad träningsboende enligt LSS, men när det blir verklighet står nog skrivet i stjärnorna. Att leva så nära en människa med AS är lite speciellt. Det uppstår situationer ibland, som kan kännas prövande och övermäktiga. Men för det mesta fungerar det bra, som tur är. Min dotter har en boendestödjare som kommer till henne en timme i veckan (dottern är beviljad 2 timmar/vecka). Det finns inte en chans att det går att få den här boendestödjaren att göra annat än att sitta i en soffa en timme och bara prata. Vilket är något som dottern inte fixar riktigt. Att sitta och prata....

Min dotter behöver ha hjälp med en hel del saker. Som planering i sin vardag. Hon behöver påminnas om sådant som hon ska göra och som är viktigt. Det kan då gälla något möte på habiliteringen. Dottern har ofta ärenden till försäkringskassan. Det är jättejobbigt för henne. Hos oss har försäkringskassan och skatteverket samma lokal, vilket innebär att det kan vara ett hundratal personer i lokalen samtidigt och kötiderna är aslånga. Det blir jag som får följa henne, för boendestödjaren gör det bara inte. När man har köat klart, så kommer ett nytt problem. Dottern kan inte tala med främlingar. Så framme vid disken måste jag prata. Och det slår aldrig fel. Trots att vi är där båda två, så vill f-kassan att dottern ska skriva på papper där hon avsäger sig sin egen rätt att tala. Det är ungefär som omyndighetsförklaring. Vilket ingen av oss kan tänka oss. Dottern är långt ifrån osmart...

Dottern pluggar. Hon läser datateknik. Hon får alltid strålande betyg på allt hon gör. A eller B. Det beror lite på hur intresserad hon är av ämnet hon läser för stunden. Som aspie, så går hon all in i det hon gör, vilket då syns i betygen. Hon läser numera på distans hemifrån, då den vanliga, traditionella skolan inte alls fungerar för henne. Klasserna är för stora och det är på tok för mycket och för höga ljud runt henne där. Min dotter är extremt ljudkänslig. Hon blir fort trött och orkar inte lika mycket som vi andra. Hon har svårt i det sociala samspelet och hon kan inte läsa av ansiktsuttryck och inte heller kan hon tyda kroppsspråk. Hon har en varm, speciell humor, men hon förstår inte all humor som finns runt om oss. Hon är rätt bokstavlig, så det är något vi jobbat jättemycket med. Och vi jobbar med scheman. Vi liksom rutar in dagarna, så hon vet vad hon ska göra och när....

Hon stod länge still i sin utveckling. Men så köpte hon sin hund. Och sakta men säkert så började utvecklingen komma igång. I början, när vovven var valp, så ville alla titta på vovven och klappa på den och folk ställde frågor. Min dotter svarade inte och en del grannar började klaga på hennes uppförande och hon uppfattades som knäpp och otrevlig. Men numera kan min dotter tala lite grann med främlingar. Hunden gör så att hon kliver upp på morgonen, hon går ut med den flera gånger varje dag. Allt kring hunden och min dotter är enbart positivt.

God morgon. Då är lördagen kommen. Är trött. Sov mindre bra inatt som var. Vaknade stup i ett. Det är så irriterande när det blir så. Funderar på att ta en tupplur innan dagens åtaganden påbörjas. Ska skriva lite på min bok. Om jag kan få lite lugn och ro, vill säga. Jag vill ha tyst omkring mig när jag skriver. Annars är det ju Mellodags ikväll. Jag är så barnslig, men jag älskar Mellon. Det hänger nog samman med mitt enorma musikintresse. Fast jag gillar att titta på alla artister. Själva showen och deras kläder. En del har dansare med på scenen. Det är också fint. Och så ska vi inte tala om när det är omröstning. Jag är en sån som sitter i min soffa och tycker jättemycket om låtarna. Och inte alltid är jag överens med röstningsresultatet. Jo, nog älskar jag detta dyra spektakel. Det blir till att fixa något smarrigt att stoppa i sig under programmets gång. Det hör liksom till. Att mysa till det lite. Men jag har inga flaggor att vifta med. Måtta på tokerierna får det vara. Må bästa låt vinna nu ikväll......