God morgon alla...
Igår kom min mamma på besök. Hon var här hela dagen, vilket var trevligt. Vi har inte setts på ett tag.Telefoner finns ju, men det är inte riktigt samma sak. Hon åt middag med oss och så var vi en sväng till Röda Korset och hälsade på alla mina fantastiska volontärskollegor. Jag brukar ju vara där och hjälpa till när kroppen orkar. Vi har en jätterstor "Kupan" här i vår stad. Där säljer vi allt. Jag menar verkligen allt. Billigt är det. Och allt är i perfekt skick vill jag påstå. Det blev ett riktigt kramkalas när jag kom dit. Vad fint det kändes. Vad jag saknar allihop där. Nu vill jag ha ett snabbt besked från neurokliniken på måndag, så man vet när man kan bli bättre i kroppen. Jag vill verkligen komma igång med att leva igen. Det är drygt att bara gå här och ha ont hela tiden...

Mamma och jag fick möjlighet att diskutera sonen och sonhustruns märkliga beteende mot mig och alla andra på vår sida av familjen. Dottern var på habiliteringen och inget ont om min älskade tös, men hon är nästan 10 år yngre än sin bror och hon har således inte varit med under hans uppväxt på samma sätt som vi andra. Vi har verkligen vänt ut och in på oss för att komma fram till en vettig förklaring till varför vi inte ska få träffa tvillingarna. Men vi förstår inte det här. Jag vet i alla fall att jag alltid har gjort mitt yttersta för mina barns bästa och alltid satt dom i första rummet i alla lägen. Och kanske är det just det som är felet. Att det kanske skulle ha förekommit fler tillfällen där ordet "nej" förekommer. Jag vet inte. Men det kan vara så att jag varit för "uppoffrande" i min iver att dom alltid ska ha det minst lika bra som "alla andra" och att dom aldrig ska sakna något, fast jag varit ensam större delen under deras uppväxt. I alla fall när det gäller sonen. Han blev nog väldigt curlad, som det heter numera. Curlande föräldrar var inte uppfunnet när han var liten, men det är ju ett begrepp nu för tiden....