Ja, så är mellocirkusen igång igen. Jag är nog den barnsligaste tanten som finns när det gäller mello. Jag verkligen älskar detta spektakel. Kvällens startfält var rätt okej i mitt tycke. Utom Ace Wilder, för jag gillade inte hennes låt. Den förra låten hon tävlade med var mycket bättre. Men strunt samma. Jag höll tummarna för Robin Bengtsson. Tycker han hade en riktigt bra låt. Trallvänligast var dock Samir och Victor. Och så var det ju det här med Anna Book och hennes diskade låt. För mig gjorde det inget att den diskades, för den var kvällens lågskott, tycker jag. Den kändes riktigt omodern och gammal. Dansbandspop. Nu har jag i och för sig inget emot dansband heller. Jag är en dansloppa när värken inte sätter stopp för det. Bugg är det som gäller, så dansband är helt okej annars. Fast det är klart. Vad gäller min favorit ikväll, så var det nog lite Robbie Williams-varning på den låten. Men det var miin favorit i alla fall. Och snart är det lördag igen och en ny deltävling ska avgöras....

Dottern sitter och pluggar och jag försöker komma någon vart med min bok. Vovven finner våra sysslor fullständigt meningslösa och tråkiga. Så vi bestämde oss för en paus. Grannbarnen har fixat kaffeförsäljning utomhus idag. Så vi valde att gå till tjejerna för att köpa lite fika. Dom sålde även flera sorters hembakat bröd. Det är ett trevligt initiativ av barnen, tycker jag. Och det blev verkligen en rolig och faktiskt en nostalgisk fikastund för mig. Det kom flera kaffegäster medans vi var där. Bland annat min gamla ungdomsledare. Vi har inte setts på så där en 40 år i rappet. Det var verkligen kul att springa på honom så där helt plötsligt. Vi delar många roliga minnen både av händelser och människor. Men nog känner  jag att det växer en del mossa på mig just nu. 40 år är ju ett  helt långt liv. Jag tycker inte alls att det ar så länge sedan jag var tonåring. Vad fort tiden har gått och så mycket som har hänt. För det händer otroligt mycket på 40 år.....

Min helt underbara dotter har Aspergers Syndrom med inslag av ADHD, autism och ångest. Hon bor fortfarande hemma hos mig, trots att hon hunnit bli 23 år. Hon är beviljad träningsboende enligt LSS, men när det blir verklighet står nog skrivet i stjärnorna. Att leva så nära en människa med AS är lite speciellt. Det uppstår situationer ibland, som kan kännas prövande och övermäktiga. Men för det mesta fungerar det bra, som tur är. Min dotter har en boendestödjare som kommer till henne en timme i veckan (dottern är beviljad 2 timmar/vecka). Det finns inte en chans att det går att få den här boendestödjaren att göra annat än att sitta i en soffa en timme och bara prata. Vilket är något som dottern inte fixar riktigt. Att sitta och prata....

Min dotter behöver ha hjälp med en hel del saker. Som planering i sin vardag. Hon behöver påminnas om sådant som hon ska göra och som är viktigt. Det kan då gälla något möte på habiliteringen. Dottern har ofta ärenden till försäkringskassan. Det är jättejobbigt för henne. Hos oss har försäkringskassan och skatteverket samma lokal, vilket innebär att det kan vara ett hundratal personer i lokalen samtidigt och kötiderna är aslånga. Det blir jag som får följa henne, för boendestödjaren gör det bara inte. När man har köat klart, så kommer ett nytt problem. Dottern kan inte tala med främlingar. Så framme vid disken måste jag prata. Och det slår aldrig fel. Trots att vi är där båda två, så vill f-kassan att dottern ska skriva på papper där hon avsäger sig sin egen rätt att tala. Det är ungefär som omyndighetsförklaring. Vilket ingen av oss kan tänka oss. Dottern är långt ifrån osmart...

Dottern pluggar. Hon läser datateknik. Hon får alltid strålande betyg på allt hon gör. A eller B. Det beror lite på hur intresserad hon är av ämnet hon läser för stunden. Som aspie, så går hon all in i det hon gör, vilket då syns i betygen. Hon läser numera på distans hemifrån, då den vanliga, traditionella skolan inte alls fungerar för henne. Klasserna är för stora och det är på tok för mycket och för höga ljud runt henne där. Min dotter är extremt ljudkänslig. Hon blir fort trött och orkar inte lika mycket som vi andra. Hon har svårt i det sociala samspelet och hon kan inte läsa av ansiktsuttryck och inte heller kan hon tyda kroppsspråk. Hon har en varm, speciell humor, men hon förstår inte all humor som finns runt om oss. Hon är rätt bokstavlig, så det är något vi jobbat jättemycket med. Och vi jobbar med scheman. Vi liksom rutar in dagarna, så hon vet vad hon ska göra och när....

Hon stod länge still i sin utveckling. Men så köpte hon sin hund. Och sakta men säkert så började utvecklingen komma igång. I början, när vovven var valp, så ville alla titta på vovven och klappa på den och folk ställde frågor. Min dotter svarade inte och en del grannar började klaga på hennes uppförande och hon uppfattades som knäpp och otrevlig. Men numera kan min dotter tala lite grann med främlingar. Hunden gör så att hon kliver upp på morgonen, hon går ut med den flera gånger varje dag. Allt kring hunden och min dotter är enbart positivt.

God morgon. Då är lördagen kommen. Är trött. Sov mindre bra inatt som var. Vaknade stup i ett. Det är så irriterande när det blir så. Funderar på att ta en tupplur innan dagens åtaganden påbörjas. Ska skriva lite på min bok. Om jag kan få lite lugn och ro, vill säga. Jag vill ha tyst omkring mig när jag skriver. Annars är det ju Mellodags ikväll. Jag är så barnslig, men jag älskar Mellon. Det hänger nog samman med mitt enorma musikintresse. Fast jag gillar att titta på alla artister. Själva showen och deras kläder. En del har dansare med på scenen. Det är också fint. Och så ska vi inte tala om när det är omröstning. Jag är en sån som sitter i min soffa och tycker jättemycket om låtarna. Och inte alltid är jag överens med röstningsresultatet. Jo, nog älskar jag detta dyra spektakel. Det blir till att fixa något smarrigt att stoppa i sig under programmets gång. Det hör liksom till. Att mysa till det lite. Men jag har inga flaggor att vifta med. Måtta på tokerierna får det vara. Må bästa låt vinna nu ikväll......

Jag är medlem i flera grupper på fb. Bland annat en grupp som är tänkt att skapa lite livskvalitet eller nåt ditåt. Det är oftast en mycket trevlig grupp. Många fina bilder som man bara älskar. Eller det var så. Förut. Nu har något hänt med gruppen. Eller med bilderna. För nu är det mest bilder på skribenterna. Jodå. Oftast ser man skribenterna i alla fall genom profilbilderna. Men det räcker liksom inte med profilbilder. Nu är 9 av 10 bilder rena porträttfoton. Och så ska alla beundra varandra. Man vet ingen hejd på hur man ska överträffa varandra i sina försök att bekräfta den vars foto man har på näthinnan för stunden.

Jag har verkligen inget problem med att bekräfta en annan människa. Men jag blir lite fundersam när utseendet blir så viktigt för denna bekräftelse. För mig är det ingen konst att bekräfta en människa när han/hon har gjort något bra. Eller något snällt. Jag kan i och för sig bekräfta en människa för dennes skönhets skull också om så skulle vara. Men så tänker jag också att det är lite sorgligt att utseendet, skalet, är det som räknas. För jag ser ju att dom som betraktas som "vackra" får hundratals "likes". Och så ser man nästa bild, som kanske då visar en trött något överviktig person som kanske inte är filmstjärnevacker i sitt skal...ja då blir det inte så många "likes". Det är för mig inte att bekräfta en annan människa.

Hur har det blivit mellan oss människor? Vi sitter bakom en skärm och bedömer andra utifrån en bild. Vi hejjar på dom med vackra skal och dom som är mindre vackra bläddrar vi förbi. En med mindre vackert skal har kanske en insida som är fantastiskt underbar. Den med det vackraste skalet kanske är en riktig skitstövel. Ja, ni fattar vad jag menar. Och dessutom låter man sig bedömas av människor som man inte har en susning om vilka dom är. Jag kanske är konstigt funtad, men jag fattar inte riktigt detta fenomen. Jo, visst ska vi bekräfta andra människor. Gärna och ofta. Men för att bekräftelsen ska bli ärlig så bör man kanske veta lite mer om den man ska bekräfta.

Jag har två barnbarn, tvillingar. Det är två helt underbara flickor, som nu hunnit fylla 4 år. Tyvärr bor dom geografiskt långt ifrån mig. Har försökt med alla medel att ändå vara en närvarande farmor. För det är farmor jag är. Som farmor är man inte riktigt lika högt rankad som mormor. I alla fall inte i vår familj. Ett mycket tråkigt faktum. Flickorna är i alla fall det käraste jag har numera. Dom är speciella. Dom är extremt prematura. Dom föddes 3 månader för tidigt. Om det kommer jag troligtvis att skriva mer om en annan gång.

Jag saknar tjejerna väldigt mycket. Helst skulle jag vilja prata med dom lite varje dag. Men deras föräldrar gillar inte tanken på det, så det får bli när det blir. Men saknaden finns där mest hela tiden. Dom är så söta. Inga hjärnskador har dom, som annars är vanligt hos barn födda i vecka 25. Det verkar inte vara fel på syn och hörsel heller. Tvärtom, så har dom utvecklats över all förväntan. Är en sjukt stolt farmor kan jag säga. Jag älskar dom i hela mitt hjärta.....

Fredag morgon. Många räknar timmarna till helg nu. Jag gör det också. Fast för mig är det egentligen ingen skillnad mellan vardag och helg. Har varit sjukskriven i snart 1 år. Inte roligt precis. Kroppen skriker av smärta, vilket gör det omöjligt att arbeta. Jag har nervsmärta. Inget vidare. Jag ska äntligen få komma till neurologen snart. Ska väl opereras lite om jag förstått rätt.

Det är faktiskt flera år sedan jag blev sjuk. Jag hade då en läkare, som inte tog det här på allvar. Hon skrev ut snärtstillande och sjukskrev mig, men hon ville inte alls medverka till att ta reda på vad som verkligen felades i min kropp. Inga remisser skulle skickas någonstans. Hon menade att jag nog inbillade mig alltihop. Jag har haft ett par traumatiska upplevelser i mitt liv, så därför kan det bli så att man inbillar sig smärta, sa hon.

Efter några år hos den doktorn kände jag att jag fått nog av att gå som en idiot och inbilla mig saker. Bytte helt enkelt läkare och då började det hända saker. Har varit på MRT, på smärtkliniken och om två veckor väntar neurokliniken och så ska jag till ortopeden eftersom jag fått besvärligasnedställningar i en axel och skuldra. Skuldran är stor, svullen och blålila. Och den gör ont. Det har visat sig att jag har nerver i kläm mellan 5-6 och 6-7 kotan i nacken, nerver i kläm under ena axeln, nervskador i ena handen och eventuellt även i armbågen. Är läkemedelskänslig, så det är svårt med smärtstillande läkemedel. Magen har ballat ur.

Jag har redan bestämt mig för hur jag ska göra med min gamla doktor. När alla undersökningar och operationer är avklarade så ska jag plocka ut alla journaler från båda läkarstationerna. Sedan ska IVO få ta över. Den gamla doktorn har fått mig att lida och ha mer än ont flera år helt i onödan. Hela mitt liv påverkas negativt av det här. Att ovanpå allt inte bli trodd är helt oförsvarligt.

Jag känner stort hopp inför framtiden. Jag vill verkligen att smärtan ska bli hanterbar, vilken den inte är nu. Min nya doktor är så hjälpsam på alla vis. Det betyder så mycket vad man har för läkare. Jag tror att jag ska opereras i handen först. Den är den lättaste att åtgärda för kirurgerna. Mindre praktiskt för mig, men jag gör vad som helst för att bli bättre.

Sömnen blir så lidande när man vaknar varje gång man rör sig i sängen, så jag ska nog försöka sova en stund till. Jag är så fruktansvårt trött hela tiden. Smärtan tär på krafterna. Men till alla er som vaknat önskar jag en trevlig fredag. Gör det bästa av er dag. Skratta åt något roligt, lär er något ni inte kunde igår. Lev livet. Och var rädda om er.   

Jag har en dröm. Jag vill ha en stuga på så där ett par rum och kök. Den ska helst ligga lite ensligt, men ändå hyfsat nära en busshållplats. Saknar körkort, min ålder till trots. Jag vill ha ett litet trädgårdsland där jag kan odla lite potatis, lök, morötter och lite annat. Min stuga ska ha el och vatten och gärna en toa inomhus.

Jag bor nu mitt i stan i en av våra största städer. Kan säga att jag är rätt mättad på den här typen av boende. Hade jag varit ung, så skulle mitt nuvarande boende vara helt perfekt. Man har nära till allt. Krogar, butiker, gågata, tåg, bussar, ja allt man behöver i ett modernt stadsboende. Kruxet är bara att jag vill förändra mitt liv. Jag har mina intressen som är av sådan art att man kan utöva dom var som helst. Kanske att släktforskningen skiter sig, då det kan vara svårt med internet i "min" stuga. Men intressena är fler som tur är.

Jag har en katt. Han är ett väldigt fint sällskap. Och så har min dotter en liten hund. Kanske jag skulle skaffa en hund till, som är mer min egen. Djur är så berikande. När vi flyttade in här mitt i stan, så blev vi utan djur ett tag. Och det är inte vettigt så själlöst det blev härhemma. Tystnaden blev verkligen kompakt. Luften blev liksom tjock. Så det blev en katt. Och vilken skillnad det blev när kissen flyttade in. Mera levande på alla sätt.

Jo, jag har en dröm. Jag hoppas att jag ska vinna på min postkodslott. För få blir det en stuga. Absolut.....